Läsorientering

Jag fascineras av litteraturtrådarna som grenar ut sig genom mitt liv och min värld. De bildar en karta att staka ut tillvaron efter. Eller kanske mer korrekt, som stakar ut tillvaron. Birgitta skrev för ett tag sedan om detta med vad som egentligen utmärker en bra bok. Om böcker och romankaraktärer som dröjer sig kvar trots att en inte gillade dem vid läsningen. Jag erfar något liknande just nu. En tråd letade sig ut ur ett radioprogram om melankoli där en litteraturvetare nämnde W. G. Sebald och hans roman Saturnus ringar. Det fick mig att leta fram denna bok och låna hem den. Den var lockande både till omslag (Albert Bonniers Panacheserie som för övrigt alltid har väldigt läsinbjudande och snygga omslag, apropå mitt förra blogginlägg) och till innehåll vid en snabb titt. Han blandar text och bilder genomgående. Men när jag sedan började läsa kunde jag inte uppbåda något vidare intresse. Jag tyckte det var tråkigt och jag fick inget begrepp om vad han ville säga med texten. Men tråden fortsatte grena ut sig (ett intressant begrepp i det här sammanhanget är engelskans "serendipity" ) och jag hittade ännu ett radioprogram - Biblioteket 30/3-09 - som behandlade Sebald. Här pratade de om hans författarskap och just om hans sätt att spinna vidare på osökta teman och att blanda text och bild på ett inte alltid helt begripligt sätt. Jag försökte lite till med Saturnus ringar men la ifrån mig den igen - slutgiltigt tänkte jag. Men så häromdagen på biblioteket stod jag plötsligt med hans sista bok Svindel, känslor i handen, bläddrade lite (omslaget är ju så inbjudande!) och kände mig återigen lockad att läsa. Så nu finner jag mig tänkandes att jag nog ska läsa Saturnus ringar i alla fall, så att jag kan ge mig på den andra sedan.



Alltså, jag tycker inte om att läsa det fast jag kan ändå inte låta bli. Vad menas med detta? Till saken hör väl också att det som sades i det första radioprogrammet var att Sebald en gång omnämnts av Horace Engdal som någon som borde ha fått Nobelpriset. Jag har bara hört positivt om boken så kanske handlar det mest om att jag inte vill vara den dumma som inte förstår? Det finns väl hur som helst inget annat att göra än att fortsätta läsa - tvångsmässigt- och följa kartan som efter hand ritas upp. Det är skönt att ha något att hålla sig till.

En sommardag

En het sommardag gjorde vi (efter tips av vänner i Säffle, som vi just hälsat på) en liten avstickare på vår semesterresa till Hälsingland, till Heidruns café, beläget mitt ute på landet i Fensbol nära Torsby i Värmland.
På vägskyltar den sista biten stod det med jämna mellanrum saker i stil med: Om en liten stund är ni framme! och Håll ut! Nu är det bara en liten, liten stund kvar.

Och vi är väldigt glada att vi inte gav upp i värmen, 28-29 grader, på de små slingrande värmlandsvägarna den där junidagen, för besöket överträffade våra förväntningar med råge! Heidruns visade sig vara både förlag, bokhandel, antikvariat, konstgalleri, arrangörer av poesiprogram mm och - inte minst - ett härligt café (www.heidrun.se).
Vi njöt av en god lunchpaj i den lummiga trädgården där poeten Bengt Berg (som är primus motor tillsammans med hustrun Gun-Britt Karlsson) satt och språkade i halmhatt med J:son Lindh inför något kommande musik & poesi-arrangemang (fick vi senare veta av den vänliga pratsamma skånska damen i bokhandeln). Vi stannade längre än vi tänkt, köpte böcker och vykort och tittade på fina skulpturer. Grämer mig bara att jag var för mätt för att smaka på någon av de härliga bärpajerna!

Om Bengt Berg läste jag i någon litteraturhandbok att han hävdar det provinsiella, gestaltar vardagliga problem, naturmotiv och miljöfrågor på ett enkelt och slagkraftigt vis. Här ett smakprov ur samlingen Handelsresande i nordiskt vemod.

Plommon
Det är inte plommon varje dag
men plommonträdet är träd lika fullt
precis som solen är sol
också bakom molnen
Cykeln är cykel dag och natt
Cykel är cykel också när den står still
Mest cykel är den när den rullar
och solen skiner på ett träd
som dignar av plommon
- du rycker till dig ett i farten,
sätter det till munnen,
mister balansen
och kör i diket med ett brak!
Sen är inte cykeln cykel mer,
benet är ännu ben: Ett brutet ben
och plommonet, vart tog det vägen?

En om möjligt ännu hetare dag på vår resa besökte vi våra vänners rätt nyligen införskaffade fäbod – med en fantastisk utsikt! - utanför Sunnansjö i Dalarna. Stugan hade ägts av Ivan och Thea Oljelund, som bott där på 20-talet (och senare). Bland flitiga litterära gäster på fäboden var bl a Ivar Lo-Johansson, som lär ha skrivit ”God natt, jord” i en liten stuga bredvid (den står kvar, fast på granntomten). Thea Oljelund har berättat att Ivar Lo var pressad av sitt bokförlag att skyndsamt komma in med en titel på boken när den var klar. Med hjälp av några författarkolleger, däribland Oljelunds, löste det sig dock. Genom att var och en fick skriva ner fyra – fem av de vackraste ord de kunde komma på valdes sedan ”god natt” och ”jord” ut.
Och visst är det en fin boktitel. På en bra bok måste man ju tillägga också.


090717/Marie-Louise

Bokomslag

Igår stod Elsie Johanssons Sin ensamma kropp på återlämnatvagnen i Hjärup. Boken försågs med en "prisbelönt författare"-lapp och ställdes längst upp på tipshyllan. Det blev ju hon som tog hem Sveriges radios romanpris detta år. När jag stod med boken i handen dök något jag hörde Elsie säga, i programmet som presenterade vinnaren för radiolyssnarna, upp. Hon ogillade omslaget, sa hon. Senare i våras hade vi en gäst på skrivarlinjen som pratade just om omslag, och det gick upp för mig att inte alla författare har något med omslaget på sin bok att göra. Det verkar väldigt konstigt tycker jag. Tänk att som Elsie känna att omslaget (vilket ändå många av oss dömer boken efter, trots förmaningar om motsatsen) inte stämmer överens med det hon skrivit. Det hon lagt ner så mycket arbete på att få exakt rätt. Hon sa att hon trodde att den, tack vare omslaget, verkade rikta sig bara till kvinnor. Och det var inte vad hon ville. Sedan att det faktum att omslaget pryds av en läppstiftsmålande kvinna skulle få män att inte vilja läsa boken kan förstås diskuteras, liksom varför det är så i så fall. Men det ligger helt säkert mycket i det som våra föreställningar ser ut idag.

Jag har själv inte läst boken, men du som har det vad tycker du?

Håller du med Elsie om att omslaget är missvisande?

Och drar du dig som man (eller som kvinna för den delen) för att läsa den på grund av omslaget?

ps 1. Är det förresten inte Elsie själv på omslagsbilden?

ps 2. Om du lånar boken får du gärna skriva några rader i bokloggen som finns längst bak. Om dessa frågor eller om vad du tyckte eller om vad som helst.

En bra bok vad är det?

Vad kännetecknar en bra bok undrar jag ibland.
Är det när handlingen är så spännande/gripande att man inte kan lägga boken ifrån sig förrän man läst ut den?
Eller är en bra bok något som sätter igång funderingar om samvete, etik och moral?
Eller är det så att en bra bok är den som stannar kvar i minnet och gnager fastän man upplevde boken som dålig medan man läste den?
Själv har jag läst två böcker med huvudpersoner som jag tycker är knäppa och tragiska.

Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Retrograd av Torben Munksgaard

Jag gillade inte personerna medan jag läste böckerna och jag tyckte nog att böckerna var rätt så olustiga.
Men ändå så sitter jag här och funderar över dem och skriver till och med i bloggen om dem! Betyder det att det var bra böcker?
Vad tycker du?