Sublimt var ordet

lista över tankar tänkta under 2 timmar i vampyr- och zombieland, i kronologisk ordning:

usch jag ångrar mig

detta är som när vi åkte genom öknen, okända människor tysta i en bil
tillsammans
då var vi sju nu är vi åtta

jag bävar för zombiesarna

varför skulle jag hamna i den här gruppen
med tre grabbar som säkert inte kan ta det på allvar i skogen?

oh, den vackra himlen i solnedgången

när kommer de? när kommer de?
om jag bara visste när de kommer, det är själva väntan som är det hemska
ändå vet jag att de kommer, det är ju därför vi är här
nej usch varför gör jag det här?
jag hatar till och med att se på skräckfilm
men ges man en sådan här chans måste man ta den
eller?

en död råtta
det betyder zombies
jag tror jag minns det från den enda zombiefilm jag sett
snart kommer de
i horder
zombies kommer alltid i okontrollerade horder
jag bävar för horden

det är vackert
och fågelkvittret
och flygplanen då och då ökar mystiken

nu börjar det
det var inte farligt alls
det var vitt och vackert

vackra kvinnor och simpelt skådespel
det borde vara mer realistiskt

nu är vi i vampyrland
sen blir det värre
vampyrer är vackra och sublima
men de borde röra sig snabbt
det är lättare på film det blir liksom verkligt då
människor är trots allt människor även när de föreställer monster

men sen kommer zombieland och då blir det horder
stampande horder som kommer mot oss

det händer något med gruppen
vi trycker oss mot varandra, främlingar
står rygg mot rygg på reflex
enade mot det okända

det doftar så gott om vampyrerna
om zombiesarna
när de sveper förbi
det ligger kvar som ett spår lite efteråt
jag drar in

hur står det egentligen till med jämställdheten bland vampyrerna?
och det där med erotiken

sublimt
det är det det är, sublimt
vackert otäckt överdådigt overkligt
tänk att det är människor som springer runt här och gormar och beter sig efterblivet

jag borde ha tagit fotriktiga skor

å skogen
det är så vackert ändå
det doftar så gott
naturen alltså, förutom monstersvepen

tänk om det kommer en zombiehord nerför kullen nu
jag blir nästan besviken om det inte gör det
nu har jag ju laddat
nu har jag bävat hela vägen

ett äpple
det kan jag äta när jag kommer hem
undrar om det är slut snart

märkligt egentligen
här har vi gått i över en timme sida vid sida
alldeles tysta
och tytt oss till varandra
för att aldrig mer ses

jag tror jag har fått nageltrång

Två pristagare!

Författaren Lars Gustafsson från Stockholm får årets litteraturpris av Selma Lagerlöfsstiftelsen. Det avslöjades vid en presskonferens på Mårbacka. Priset är på 100 000 kronor och delas ut den 15 augusti. Lyssna här på vad Lars Gustafsson hade att säga om priset!

Torgny Lindgren tilldalades 2009 års Piratenpris!
Juryns motivering löd:"För en berättarkonst där det höga och det låga, det breda och det smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra - allt i Piratens anda." Titta på den stolte pristagaren här!

PS. Mera Kandre ur våra gömmor

Precis när jag publicerat det förra inlägget och googlat runt efter en bild att illustrera det hela med, ramlade jag över en bild på Lyrikvännen med en rubrik som sade "hittills opublicerade dikter av Mare Kandre". Så vad gör bibliotekarien? Jo hon går in till arkivgömman bakom disken och fyndar fram nr. 4/2007 av denna tidskrift och ställer bredvid de tidigare omtalade Kandreböckerna. Efter att hon själv läst sina första Kandrerader, förstås.

Ett smakprov:

Ah,
En väldig bok överskuggar oss alla och jag älskar den,
ty den mullrar av barnasorl från ett väldigt hugg
som långsamt färdas genom rymden.

DS.

Även jag drar mitt Marestrå till Kandrestacken

Efter K-special om Mare Kandre härom veckan är alla hennes romaner utlånade på biblioteket. Men misströsta ej, hennes prosalyrik finns kvar (och står i detta nu på hedersplatsen bredvid informationsdisken).

Det har förstås både talats och bloggats flitigt om henne. Själv tillhör jag dem som inte kände till henne och som inte ens har sett programmet, men nu ska jag ta och göra det. Hon verkar spännande! Bland annat läste jag om henne i Botkyrka biblioteks blogg och fick då även tillfälle att lyssna på henne som sångerska i ett punkband. Bra låt, riktigt 80-tal. Det är alltid fint tycker jag. Så i väntan på hennes romaner kan vi lyssna och titta på henne på youtube och läsa hennes prosadikter.

Manipulera mera

Att ta saker i egna händer.
Att göra sin röst hörd.
Att helt sonika ändra på det som är fel.
Att inte be om lov.
Eller vänta på att de med makt ska fråga just dig.

Om detta handlar MFKs (Malmö Fria Kvinnouniversitet) besök på galleri Signal i Malmö under hela maj månad. Just nu kan du se två videoverk och ett diabildsverk i galleriet. Det handlar om en manipulation av den fysiska omgivningen och av olika samtalssituationer.

Det hålls även workshops för den som är nyfiken på att lära sig manipulera sin omvärld eller hitta på nya, mer lämpliga, innebörder åt slitna ord och begrepp.

För den som vill följa det hela hemifrån finns bloggen Korrektion där ett antal manipulatörer tagit på sig uppgiften att rätta det som rättas bör i mediefloden. Kanske manipuleras artikeln som upprörde över morgonkaffet. Om inte kan du ju alltid gå in och lämna din egen manipulerande kommentar.

Skönlitteratur i fokus

Oh, vilken härlig dag jag haft idag!
Under hela dagen har jag lyssnat till sex olika författare som berättat om sina författarskap och om sina böcker. Det var sex för mig nästan helt obekanta författare.
Jag hade bara läst en bok av en författare tidigare.
Det var också sex författare som var väldigt olika varandra. Författarskapen och personligheterna spretade åt olika håll, men alla tilltalade mig på något sätt. Det är också något alldeles speciellt med att höra en författare prata om sina böcker. Kanske hade jag inte läst eller upptäckt någon av dessa, om jag inte hört om dem idag. Nu fick jag lust att läsa alla.

Först ut var Sara Granér, ung serietecknare, aktuell med boken Det är bara lite aids. Saras serier utgår ofta från företeelser i samhället som hon irriteras över eller stör sig på. De exempel vi fick skrattade jag gott åt men insåg också snart hur allvarliga skämten egentligen var. Men jag ska verkligen läsa hennes bok och även hålla utkik efter hennes serierutor i DN.

Därefter berättade Johanna Rynell om sin roman Hitta hem, som innehåller två berättelser om två kvinnor. En berättelse om kvinnan Hild som lever i Sverige andra halvan av 1900-talet och som är författarens barndomsberättelse. Den andra kvinna Mala lever under reformationstiden. Båda lever under tider då stora omvälvningar äger rum i samhället. Förändringar som ingen av dem känner sig hemma med. Båda längtar till något annat och båda ger sig iväg på vandring för att finna det. Så tolkade i alla fall jag hennes berättelse om boken.

Behrang Miri, rappare, musikpeagog och livsaktivist från Malmö, fick därefter mig att förstå hur viktig rap och hiphop kan vara. Behrangs musik är boken om hans liv. Varje spår på skivan är ett kapitel i hans liv. Läs en intervju med honom här eller läs hans hemsida. Han skiva har vi inte på biblioteket, men den tänker jag föreslå till inköp.

Malte Persson berättade efter lunch hur han i sökandet på nätet efter olika kommunikationssystem stötte på information om den optiska telegrafen (som jag faktiskt hört talas om) och svensken Abraham Niclas Edelcrantz som konstruerade sådana i Sverige på 1700-talet. Poeten, uppfinnaren, operachefen, bibliotekarien, entreprenören, jordbrukaren, akademiledamoten och ämbetsmannen Abraham Niclas Edelcrantz (född Clewberg) fascinerade Malte Persson så mycket att han nu har skrivit en roman om honom som heter Edelcrantz förbindelser. Han beskriver själv boken så här på sin hemsida: Boken skildrar, på ett förhoppningsvis inte alltför vördsamt sätt, valda delar av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets svenska historia. Det handlar om vänskap och intriger, individer och relationer, mystik och vetenskap, krig och konst, och mycket annat.

Den ende författare jag tidigare hade läst var Johan Theorin och hans första bok Skumtimmen, som jag tyckte var väldigt bra. Idag berättade han om sin nya bok Nattfåk. Bägge böckerna tilldrar sig på Öland och miljön där är väldigt viktig för böckerna och för författaren som är uppväxt där. Han utgår ofta från någon av de historier och skröner han hört under sin uppväxt och bygger sedan upp sin deckarintrig runt den. Fyra böcker om Öland ska det bli. En för varje årstid.

Sist ut var Mian Lodalen och henns bok Dårens dotter. En bok som till ungefär 50% är självbiografisk och som handlar om Mians pappan och hennes uppväxt i ett frikyrkligt Jönköping. Mamman dog när Mian var liten och pappan var en stor slarver, som inte tog något som helst ansvar för Mian. Historien har funnits inom Mian i över 30 år och var en stor befrielse för henne att skriva.