Osorterat småtryck #1

Jag läser igenom mitt senaste inlägg om Sebald och upptäcker att jag missat v:et i självbiografi. Så passande trots allt - Själbiografi.

För övrigt har läsningen gått vidare till Lotta Lotass' i manifestdebatten nyligen utskällda bok Den vita jorden, som består av 148 osorterade korta texter förpackade i en låda. Rent praktiskt om den: Det går bra att läsa, även på bussen, men det gäller att förbereda stängningen av "boken" i god tid har jag noterat eftersom alla lapparna ska rafsas upp och de lästa ska läggas längst ned i botten på lådan (det är i alla fall min strategi, jag undrar om jag kommer märka när jag börjar läsa om samma text en andra gång?).

Just den Lotassboken finns inte i Staffanstorp men dock flera andra som är läsvärda. Bland annat Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet som dels, liksom Den vita jorden, innehåller många, långa, mystiska landskapsskildringar, dels en historia utifrån en riktigt rå seriemördare som konverserar med fyra absurda skepnader, som bygger på fyra verkliga seriemördare. Det är en bok som verkligen fastnat och som fick upp mina ögon för Lotass. Inte så mycket för det morbida innehållet som för hur berättelsen och karaktärerna är skrivna.

Fortsatt läsorientering

Nu har jag läst ut den gamle gode Sebald! (Se tidigare inlägg om boken "Saturnus ringar"). Summa sumarum: Jag gillar det.

Jag har aldrig varit med om någon som skriver så långa meningar och stycken, det är besvärligt. Och associationerna är ohämmade, men knyts faktiskt samman väldigt snyggt till slut. Han skriver som han vill, Sebald, och inte för att behaga en läsare. Det är sympatiskt trots allt, tycker jag. Partiet om sillarna som jag irriterade mig så på första gången jag läste har jag läst om och det är roligt! Den här boken är verkligen sprängfylld av information, fakta, idéer och tankar.

Jag tror han var en romantiker, och, som det talades om i radioprogrammet som var upprinnelsen till denna min litterära kamp: en melankoliker. En melankolisk romantiker som förtvivlat ser på världen och all dess förfall och destruktivitet.

Den litterära tråden förgrenar sig också vidare och tillbaka in i mitt ganska nyfunna intresse för minne. I en passage återges bitar ur författaren Michael Hamburgers själbiografi, vilka särskilt fångade mitt intresse:

"How little there has remained in me of my native country (...) Ser jag idag tillbaka på Berlin, skriver Michael, så ser jag bara en blåsvart bakgrund och på den en grå fläck, en teckning på en griffeltavla, otydliga siffror och bokstäver, ett tyskt ß, Z, V tillsuddade med svampen och utstrukna. [Michel vandrar omkring i Berlin och kommer till huset där han växte upp innan hans familj flydde undan kriget. När han stiger in i porten skriver han] ...jag kommer ihåg att trappräcket av gjutjärn, gipsgirlanderna på väggarna, platsen där barnvagnen jämt hade stått och de till största delen oförändrade namnen [...] på plåtbrevlådorna förföll mig vara element i en rebus som jag bara behövdelösa rätt för att göra ogjort allt det oerhörda som hade skett sedan vi utvandrade. [...] Det behövdes bara ett ögonblick av maxiamal koncentration, att jag stavelse för stavelse satte ihop nyckelordet som fanns förborgat i gåtan, så skulle allting åter vara som det varit förr." (Saturnus ringar, s. 181-182).

Det är så spännande hur tid och händelser kan vara inkapslade i platser. Det går jag igång på.

Slutligen är det också roligt att fundera på Sebald i förhållande till upphovsrättsdiskussionerna. Minst hälften av boken är återgivande av andras tankar, idéer och berättelser. Som om tidigare texter i vitt skilda ämnen utgör pusselbitar vilka författaren bygger ihop sin egen roman av. Roman förresten, är det en roman? Sebald har visst själv sagt att det är omöjligt för honom att skriva en traditionell roman. Och vad är egentligen det?

Och ja, jag ska läsa Svindel, känslor också. Och jag ser fram emot det, tror jag. Fast först får det bli en liten paus.

Någonting att minnas

Intressanta saker jag lärt mig om minnet de senaste dagarna (ur Tankens vindlar & Minnets möjligheter):

Minnet är starkt sammankopplat med vårt kringliggande landskap, något jag haft på känn och tacksamt fick bekräftat.

En djungelstam i Borneo namnger platser efter personer och händelser - geografin blir alltså kopplad till specifika ögonblick och inte alls så tidlös och så kallat objektiv som våra vanliga kartor.

En av de första beskrivningarna av ett fotografi löd "en spegel med minne", och minnesforskare har sedan vänt på detta och använt fotografier som metaforer för att förklara minnets funktion. Något osökt får jag också stifta bekantskap med Darwins kusin Francis Galton som försökte sammanställa förbrytarprofiler genom att lägga porträtt (minnen?) på varandra. (Han misslyckades förstås, men lämnade spännande tankar om dubbelexponering efter sig.)

Jag får testa mitt eget minne genom att läsa följande lista:

täcke

natt

örngott

sömn

madrass

kudde

trötthet

lakan

Håll nu för listan och försök minnas orden.

Trodde du att säng var ett av dem? Det trodde jag. Det är tydligen en vanlig reaktion eftersom hjärnan skapar så kallade falska minnen genom associationer.