vårhimlen slår an
ett långt skälvande mollackord
längs marken
och jag lägger ifrån mig pennan
det orörda pappersarket blåser upp
yr vitt av körsbärsblommor
och snöar sej loss ur min hand
jag ser ut genom fönstret
och reser mej
jag känner begäret
jag ser en skymt av grön ögonskugga
jag ser den ljusa strimman av naken hud
när det slanka vilda trädet vänder sig om
och kisar mot mej
låter lövklänningen sakta glida isär
Dikt av Bruno K. Öijer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar