Feberboken igen - ett radiotips

Det verkar som om jag är rätt i tiden. Det är alltid trevligt. I veckan diskade jag med radion på som vanligt, och då turen kom till Klassikern så visade det sig att veckans klassiker var Stina Aronssons Feberboken (om vilken jag gjort 2 inlägg på senare tid här på bloggen - 1, 2).

Lyssning som rekommenderas varmt alltså: Katarina Wikars om bitterbrev, samhällsmikrober och nervspetsliv.

En saknad nyans i biblioteksdebatten

Hittade idag en mycket bra artikel, som jag tidigare missat, apropå biblioteksdebatten som rasat kring Malmö stadsbiblioteks förnyelser och bokgallring (via sagda biblioteks temasida om debatten).

Tryck här om du inte heller har läst Rasmus Fleischers intressanta och nyanserade tankar kring detta ämne.

Ett tillägg angående Aronsson

En bit ur Stina Aronssons Feberboken (se föregående inlägg):

"Jag tror jag måste dö för att kunna ge ut den här boken. Det känns så - en stum dödens feghet. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak. Jag testamenterar mitt hjärta till Hugo."

Citatet fångar svårigheterna hon gick igenom som kvinnlig författare i början av förra seklet. Men också de svårigheter som författare och konstnärer genomgått och genomgår alltid. Jag tror jag måste dö för att våga utsätta detta (läs mig och mitt verk) för allmänhetens åsikter och kritik. Och den kamp mot fegheten det alltid är att ta steget - att tro att JAG kan skapa någonting av värde för andra.

Aronsson levde 15 år efter att boken gavs ut.

Kvinnliga författare: två upptäckter

På årets bokmässa upptäckte jag ett (för mig) nytt förlag. Rosenlarv förlag heter det. Ett ideellt drivet förlag som satsar på nyutgivning av äldre undanskuffad och bortglömd litteratur. Framför allt kvinnliga författare som inte fått ta särskilt stor plats i den manligt dominerade litterära kanon. De skriver om sig själva angående kanonbegreppet följande:

"Rosenlarv förlag startades i ilskan över kanons förkrossande manliga dominans, och kommer därför i första hand fokusera på bortglömda kvinnliga författare [...] Förhoppningsvis blir kanon till slut så överfull att den blir överflödig som företeelse.

Och:

"[Det] finns [...] en dikotomi att bryta upp då en skiljelinje ofta sätts mellan populär litteratur och bra litteratur, och där de kvinnliga författarna ofta varit verksamma i den förra kategorin. En författare som blivit uppskattad och läst av flertalet i sin samtid, kan ju inte vara en riktigt bra författare, eller?"

Jag köpte en bok som heter Blott ett annat namn för ljus, skriven av Frida Stéenhoff. En dramatiker och feminist som jag aldrig hade hört talas om men som enligt boken förord (av vem minns jag inte nu) införde begreppet "feminisms" nutida betydelse i Sverige och som dessutom är i klass med den gode gamle Strindberg. Det ska bli spännande att läsa hennes feministiska manifest och även hennes novell som behandlar en queer kärlekshistoria (redan 1911!).

Jag upptäckte också att Staffanstorps bibliotek har en bok från Rosenlarvs utgivning: Feberboken - stoffet till en roman av Stina Aronsson. Ett modernistiskt manifest skriver Ebba Witt-Brattström i förordet, som då den gavs ut 1930 kallades för "hysteriska monologer" och kvinnlig bikt" bland annat. Kritikerna (uteslutande manliga kan tänkas) var inte nådiga mot Aronsson. Men så skildrade också hennes bok en man - på ett kritiskt vis . Och huvudpersonen var en kvinna som inte var beredd att göra avkall på sin frihet för denne mans skull. Det är fascinerande att tänka på hur radikala kvinnor och feminister det fanns redan på den tiden. Det ger en påminnelse om hur samhällsklimatet går i vågor, istället för rakt uppåt som en gärna vill tro.



Min andra upptäckt gäller en barnbok skriven av poeten Sylvia Plath, som jag
råkade se på vår barnavdelning. Sängboken heter den, och handlar om - ja, sängar: rymdraketsängar, spill-sängar, fläck-sängar, tank-sängar och många många fler sängar som är bra mycket roligare än de vanliga natti-natt-sängarna. Det är en rolig illustrerad poesibok för barn (och vuxna) som jag genast fastnade för. Nu funderar jag över vems barn jag kan läsa den här för...

Osorterat småtryck #1

Jag läser igenom mitt senaste inlägg om Sebald och upptäcker att jag missat v:et i självbiografi. Så passande trots allt - Själbiografi.

För övrigt har läsningen gått vidare till Lotta Lotass' i manifestdebatten nyligen utskällda bok Den vita jorden, som består av 148 osorterade korta texter förpackade i en låda. Rent praktiskt om den: Det går bra att läsa, även på bussen, men det gäller att förbereda stängningen av "boken" i god tid har jag noterat eftersom alla lapparna ska rafsas upp och de lästa ska läggas längst ned i botten på lådan (det är i alla fall min strategi, jag undrar om jag kommer märka när jag börjar läsa om samma text en andra gång?).

Just den Lotassboken finns inte i Staffanstorp men dock flera andra som är läsvärda. Bland annat Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet som dels, liksom Den vita jorden, innehåller många, långa, mystiska landskapsskildringar, dels en historia utifrån en riktigt rå seriemördare som konverserar med fyra absurda skepnader, som bygger på fyra verkliga seriemördare. Det är en bok som verkligen fastnat och som fick upp mina ögon för Lotass. Inte så mycket för det morbida innehållet som för hur berättelsen och karaktärerna är skrivna.

Fortsatt läsorientering

Nu har jag läst ut den gamle gode Sebald! (Se tidigare inlägg om boken "Saturnus ringar"). Summa sumarum: Jag gillar det.

Jag har aldrig varit med om någon som skriver så långa meningar och stycken, det är besvärligt. Och associationerna är ohämmade, men knyts faktiskt samman väldigt snyggt till slut. Han skriver som han vill, Sebald, och inte för att behaga en läsare. Det är sympatiskt trots allt, tycker jag. Partiet om sillarna som jag irriterade mig så på första gången jag läste har jag läst om och det är roligt! Den här boken är verkligen sprängfylld av information, fakta, idéer och tankar.

Jag tror han var en romantiker, och, som det talades om i radioprogrammet som var upprinnelsen till denna min litterära kamp: en melankoliker. En melankolisk romantiker som förtvivlat ser på världen och all dess förfall och destruktivitet.

Den litterära tråden förgrenar sig också vidare och tillbaka in i mitt ganska nyfunna intresse för minne. I en passage återges bitar ur författaren Michael Hamburgers själbiografi, vilka särskilt fångade mitt intresse:

"How little there has remained in me of my native country (...) Ser jag idag tillbaka på Berlin, skriver Michael, så ser jag bara en blåsvart bakgrund och på den en grå fläck, en teckning på en griffeltavla, otydliga siffror och bokstäver, ett tyskt ß, Z, V tillsuddade med svampen och utstrukna. [Michel vandrar omkring i Berlin och kommer till huset där han växte upp innan hans familj flydde undan kriget. När han stiger in i porten skriver han] ...jag kommer ihåg att trappräcket av gjutjärn, gipsgirlanderna på väggarna, platsen där barnvagnen jämt hade stått och de till största delen oförändrade namnen [...] på plåtbrevlådorna förföll mig vara element i en rebus som jag bara behövdelösa rätt för att göra ogjort allt det oerhörda som hade skett sedan vi utvandrade. [...] Det behövdes bara ett ögonblick av maxiamal koncentration, att jag stavelse för stavelse satte ihop nyckelordet som fanns förborgat i gåtan, så skulle allting åter vara som det varit förr." (Saturnus ringar, s. 181-182).

Det är så spännande hur tid och händelser kan vara inkapslade i platser. Det går jag igång på.

Slutligen är det också roligt att fundera på Sebald i förhållande till upphovsrättsdiskussionerna. Minst hälften av boken är återgivande av andras tankar, idéer och berättelser. Som om tidigare texter i vitt skilda ämnen utgör pusselbitar vilka författaren bygger ihop sin egen roman av. Roman förresten, är det en roman? Sebald har visst själv sagt att det är omöjligt för honom att skriva en traditionell roman. Och vad är egentligen det?

Och ja, jag ska läsa Svindel, känslor också. Och jag ser fram emot det, tror jag. Fast först får det bli en liten paus.

Någonting att minnas

Intressanta saker jag lärt mig om minnet de senaste dagarna (ur Tankens vindlar & Minnets möjligheter):

Minnet är starkt sammankopplat med vårt kringliggande landskap, något jag haft på känn och tacksamt fick bekräftat.

En djungelstam i Borneo namnger platser efter personer och händelser - geografin blir alltså kopplad till specifika ögonblick och inte alls så tidlös och så kallat objektiv som våra vanliga kartor.

En av de första beskrivningarna av ett fotografi löd "en spegel med minne", och minnesforskare har sedan vänt på detta och använt fotografier som metaforer för att förklara minnets funktion. Något osökt får jag också stifta bekantskap med Darwins kusin Francis Galton som försökte sammanställa förbrytarprofiler genom att lägga porträtt (minnen?) på varandra. (Han misslyckades förstås, men lämnade spännande tankar om dubbelexponering efter sig.)

Jag får testa mitt eget minne genom att läsa följande lista:

täcke

natt

örngott

sömn

madrass

kudde

trötthet

lakan

Håll nu för listan och försök minnas orden.

Trodde du att säng var ett av dem? Det trodde jag. Det är tydligen en vanlig reaktion eftersom hjärnan skapar så kallade falska minnen genom associationer.

LÄSECIRKLAR

Vi är många som tycker det är roligt och givande att både läsa
och prata om böckerna vi läst.

På Staffanstorps bibliotek kommer vi under hösten att ha två läsecirklar
där vi träffas en gång i månaden:
Tisdag kväll kl. 18.00- ca 19.30 och onsdag eftermiddag kl. 15.00- ca 16.30.
Tisdagsgruppen startar den 8/9
Onsdagsgruppen startar den 9/9

Har du inte varit med tidigare men känner att det skulle kunna vara något för dig är du hjärtligt välkommen!

Vill du ha fler upplysningar hör av dig till:
Birgitta Henriksson tel. 046 251261
birgitta.henriksson@staffanstorp.se

Läsorientering

Jag fascineras av litteraturtrådarna som grenar ut sig genom mitt liv och min värld. De bildar en karta att staka ut tillvaron efter. Eller kanske mer korrekt, som stakar ut tillvaron. Birgitta skrev för ett tag sedan om detta med vad som egentligen utmärker en bra bok. Om böcker och romankaraktärer som dröjer sig kvar trots att en inte gillade dem vid läsningen. Jag erfar något liknande just nu. En tråd letade sig ut ur ett radioprogram om melankoli där en litteraturvetare nämnde W. G. Sebald och hans roman Saturnus ringar. Det fick mig att leta fram denna bok och låna hem den. Den var lockande både till omslag (Albert Bonniers Panacheserie som för övrigt alltid har väldigt läsinbjudande och snygga omslag, apropå mitt förra blogginlägg) och till innehåll vid en snabb titt. Han blandar text och bilder genomgående. Men när jag sedan började läsa kunde jag inte uppbåda något vidare intresse. Jag tyckte det var tråkigt och jag fick inget begrepp om vad han ville säga med texten. Men tråden fortsatte grena ut sig (ett intressant begrepp i det här sammanhanget är engelskans "serendipity" ) och jag hittade ännu ett radioprogram - Biblioteket 30/3-09 - som behandlade Sebald. Här pratade de om hans författarskap och just om hans sätt att spinna vidare på osökta teman och att blanda text och bild på ett inte alltid helt begripligt sätt. Jag försökte lite till med Saturnus ringar men la ifrån mig den igen - slutgiltigt tänkte jag. Men så häromdagen på biblioteket stod jag plötsligt med hans sista bok Svindel, känslor i handen, bläddrade lite (omslaget är ju så inbjudande!) och kände mig återigen lockad att läsa. Så nu finner jag mig tänkandes att jag nog ska läsa Saturnus ringar i alla fall, så att jag kan ge mig på den andra sedan.



Alltså, jag tycker inte om att läsa det fast jag kan ändå inte låta bli. Vad menas med detta? Till saken hör väl också att det som sades i det första radioprogrammet var att Sebald en gång omnämnts av Horace Engdal som någon som borde ha fått Nobelpriset. Jag har bara hört positivt om boken så kanske handlar det mest om att jag inte vill vara den dumma som inte förstår? Det finns väl hur som helst inget annat att göra än att fortsätta läsa - tvångsmässigt- och följa kartan som efter hand ritas upp. Det är skönt att ha något att hålla sig till.

En sommardag

En het sommardag gjorde vi (efter tips av vänner i Säffle, som vi just hälsat på) en liten avstickare på vår semesterresa till Hälsingland, till Heidruns café, beläget mitt ute på landet i Fensbol nära Torsby i Värmland.
På vägskyltar den sista biten stod det med jämna mellanrum saker i stil med: Om en liten stund är ni framme! och Håll ut! Nu är det bara en liten, liten stund kvar.

Och vi är väldigt glada att vi inte gav upp i värmen, 28-29 grader, på de små slingrande värmlandsvägarna den där junidagen, för besöket överträffade våra förväntningar med råge! Heidruns visade sig vara både förlag, bokhandel, antikvariat, konstgalleri, arrangörer av poesiprogram mm och - inte minst - ett härligt café (www.heidrun.se).
Vi njöt av en god lunchpaj i den lummiga trädgården där poeten Bengt Berg (som är primus motor tillsammans med hustrun Gun-Britt Karlsson) satt och språkade i halmhatt med J:son Lindh inför något kommande musik & poesi-arrangemang (fick vi senare veta av den vänliga pratsamma skånska damen i bokhandeln). Vi stannade längre än vi tänkt, köpte böcker och vykort och tittade på fina skulpturer. Grämer mig bara att jag var för mätt för att smaka på någon av de härliga bärpajerna!

Om Bengt Berg läste jag i någon litteraturhandbok att han hävdar det provinsiella, gestaltar vardagliga problem, naturmotiv och miljöfrågor på ett enkelt och slagkraftigt vis. Här ett smakprov ur samlingen Handelsresande i nordiskt vemod.

Plommon
Det är inte plommon varje dag
men plommonträdet är träd lika fullt
precis som solen är sol
också bakom molnen
Cykeln är cykel dag och natt
Cykel är cykel också när den står still
Mest cykel är den när den rullar
och solen skiner på ett träd
som dignar av plommon
- du rycker till dig ett i farten,
sätter det till munnen,
mister balansen
och kör i diket med ett brak!
Sen är inte cykeln cykel mer,
benet är ännu ben: Ett brutet ben
och plommonet, vart tog det vägen?

En om möjligt ännu hetare dag på vår resa besökte vi våra vänners rätt nyligen införskaffade fäbod – med en fantastisk utsikt! - utanför Sunnansjö i Dalarna. Stugan hade ägts av Ivan och Thea Oljelund, som bott där på 20-talet (och senare). Bland flitiga litterära gäster på fäboden var bl a Ivar Lo-Johansson, som lär ha skrivit ”God natt, jord” i en liten stuga bredvid (den står kvar, fast på granntomten). Thea Oljelund har berättat att Ivar Lo var pressad av sitt bokförlag att skyndsamt komma in med en titel på boken när den var klar. Med hjälp av några författarkolleger, däribland Oljelunds, löste det sig dock. Genom att var och en fick skriva ner fyra – fem av de vackraste ord de kunde komma på valdes sedan ”god natt” och ”jord” ut.
Och visst är det en fin boktitel. På en bra bok måste man ju tillägga också.


090717/Marie-Louise

Bokomslag

Igår stod Elsie Johanssons Sin ensamma kropp på återlämnatvagnen i Hjärup. Boken försågs med en "prisbelönt författare"-lapp och ställdes längst upp på tipshyllan. Det blev ju hon som tog hem Sveriges radios romanpris detta år. När jag stod med boken i handen dök något jag hörde Elsie säga, i programmet som presenterade vinnaren för radiolyssnarna, upp. Hon ogillade omslaget, sa hon. Senare i våras hade vi en gäst på skrivarlinjen som pratade just om omslag, och det gick upp för mig att inte alla författare har något med omslaget på sin bok att göra. Det verkar väldigt konstigt tycker jag. Tänk att som Elsie känna att omslaget (vilket ändå många av oss dömer boken efter, trots förmaningar om motsatsen) inte stämmer överens med det hon skrivit. Det hon lagt ner så mycket arbete på att få exakt rätt. Hon sa att hon trodde att den, tack vare omslaget, verkade rikta sig bara till kvinnor. Och det var inte vad hon ville. Sedan att det faktum att omslaget pryds av en läppstiftsmålande kvinna skulle få män att inte vilja läsa boken kan förstås diskuteras, liksom varför det är så i så fall. Men det ligger helt säkert mycket i det som våra föreställningar ser ut idag.

Jag har själv inte läst boken, men du som har det vad tycker du?

Håller du med Elsie om att omslaget är missvisande?

Och drar du dig som man (eller som kvinna för den delen) för att läsa den på grund av omslaget?

ps 1. Är det förresten inte Elsie själv på omslagsbilden?

ps 2. Om du lånar boken får du gärna skriva några rader i bokloggen som finns längst bak. Om dessa frågor eller om vad du tyckte eller om vad som helst.

En bra bok vad är det?

Vad kännetecknar en bra bok undrar jag ibland.
Är det när handlingen är så spännande/gripande att man inte kan lägga boken ifrån sig förrän man läst ut den?
Eller är en bra bok något som sätter igång funderingar om samvete, etik och moral?
Eller är det så att en bra bok är den som stannar kvar i minnet och gnager fastän man upplevde boken som dålig medan man läste den?
Själv har jag läst två böcker med huvudpersoner som jag tycker är knäppa och tragiska.

Människor helt utan betydelse av Johan Kling
Retrograd av Torben Munksgaard

Jag gillade inte personerna medan jag läste böckerna och jag tyckte nog att böckerna var rätt så olustiga.
Men ändå så sitter jag här och funderar över dem och skriver till och med i bloggen om dem! Betyder det att det var bra böcker?
Vad tycker du?

Läsecirklarna

på Staffanstorps bibliotek
fortsätter i höst.

Nytt är att måndags- och tisdagsgrupperna slås ihop till en grupp. Första träffen i höst blir tisdagen 8 sept kl 18. Alla cirkeldeltagare önskas en skön boksommar oavsett väder och vind. Nya cirkelmedlemmar hälsas också välkomna till hösten!

Några LÄSTIPS inför sommaren och hösten:
Adolfsson, Eva: En liten historia
Barbery, Muriel: Igelkottens elegans
Cleeves, Anne: Rött stoft
Djebar, Assia: Ingenstans i min fars hus
Gavalda, Anna: Lyckan är en sällsam fågel
Glauser, Friedrick: Kinesen
Hustvedt, Siri: Sorgesång
Kuklarz, Zbigniew: Anteckningar från en liten Fiat
Oates, Joyce Carol: Dagbok 1973-1982
Ohlsson, Bengt: Syster
Ruiz Zafón, Carlos: Ängelns flykt
Rynell, Elisabeth: Hitta hem
Schulman, Alex: Skynda att älska
På hyllan för Biografier & memoarer:
Laeretei, Käbi: Vart tog all denna kärlek vägen
Pausch, Randy: Den sista föreläsningen
Östlin, Lillemor: Dagok från kvinnofängelset

Fråga gärna efter fler boktips på biblioteket!
Marie-Louise och Birgitta

JAG VILL INTE PRATA - bara med Francois

Jag slutade mitt år på Fridhems skrivarlinje för en vecka sedan. Den gångna veckan har mest bestått av desillusionerad ångest för att vara ärlig. Ett citat ur en bok vi läste i klassen har ekat tröstande i mitt huvud. Konstigt nog av Charles Bukowski. Den sexistiske gubben som jag aldrig skulle ha läst om inte någon tvingat mig. Men jag måste erkänna, han har sina kvaliteter. Han har, i Hollywood - boken om tillblivelsen av filmen Barfly som Bukowski skrev manus till, särskilt en mycket sympatisk och uppenbarligen oförglömlig karaktär. Francois Racine heter han. En deprimerad skådespelare, en fullblodspessimist. Så när jag kom in på biblioteket idag gick jag raka vägen till bokstaven B. Citatet är Francois´meddelande på telefonsvararen då huvudkaraktären ringer upp honom. Det lyder som följer (och ja, det är skrivet i versaler):

"PRATA INTE MED MEJ. PRATA MED DEN HÄR MASKINEN. JAG VILL INTE PRATA. PRATA MED DEN HÄR MASKINEN. JAG FINNS INGENSTANS OCH DU FINNS HELLER INGENSTANS. DÖDEN KOMMER MED SINA SMÅ HÄNDER FÖR ATT TA OSS. JAG VILL INTE PRATA. PRATA MED DEN HÄR MASKINEN."

Ja, känner man sig lite nere kan man åtminstone tänka på Francois och känna sig i gott sällskap. Av någon anledning hade jag för mig att det var något med dödens små hästar, det vore nästan ännu finare. Men det duger gott såhär också.

Sublimt var ordet

lista över tankar tänkta under 2 timmar i vampyr- och zombieland, i kronologisk ordning:

usch jag ångrar mig

detta är som när vi åkte genom öknen, okända människor tysta i en bil
tillsammans
då var vi sju nu är vi åtta

jag bävar för zombiesarna

varför skulle jag hamna i den här gruppen
med tre grabbar som säkert inte kan ta det på allvar i skogen?

oh, den vackra himlen i solnedgången

när kommer de? när kommer de?
om jag bara visste när de kommer, det är själva väntan som är det hemska
ändå vet jag att de kommer, det är ju därför vi är här
nej usch varför gör jag det här?
jag hatar till och med att se på skräckfilm
men ges man en sådan här chans måste man ta den
eller?

en död råtta
det betyder zombies
jag tror jag minns det från den enda zombiefilm jag sett
snart kommer de
i horder
zombies kommer alltid i okontrollerade horder
jag bävar för horden

det är vackert
och fågelkvittret
och flygplanen då och då ökar mystiken

nu börjar det
det var inte farligt alls
det var vitt och vackert

vackra kvinnor och simpelt skådespel
det borde vara mer realistiskt

nu är vi i vampyrland
sen blir det värre
vampyrer är vackra och sublima
men de borde röra sig snabbt
det är lättare på film det blir liksom verkligt då
människor är trots allt människor även när de föreställer monster

men sen kommer zombieland och då blir det horder
stampande horder som kommer mot oss

det händer något med gruppen
vi trycker oss mot varandra, främlingar
står rygg mot rygg på reflex
enade mot det okända

det doftar så gott om vampyrerna
om zombiesarna
när de sveper förbi
det ligger kvar som ett spår lite efteråt
jag drar in

hur står det egentligen till med jämställdheten bland vampyrerna?
och det där med erotiken

sublimt
det är det det är, sublimt
vackert otäckt överdådigt overkligt
tänk att det är människor som springer runt här och gormar och beter sig efterblivet

jag borde ha tagit fotriktiga skor

å skogen
det är så vackert ändå
det doftar så gott
naturen alltså, förutom monstersvepen

tänk om det kommer en zombiehord nerför kullen nu
jag blir nästan besviken om det inte gör det
nu har jag ju laddat
nu har jag bävat hela vägen

ett äpple
det kan jag äta när jag kommer hem
undrar om det är slut snart

märkligt egentligen
här har vi gått i över en timme sida vid sida
alldeles tysta
och tytt oss till varandra
för att aldrig mer ses

jag tror jag har fått nageltrång

Två pristagare!

Författaren Lars Gustafsson från Stockholm får årets litteraturpris av Selma Lagerlöfsstiftelsen. Det avslöjades vid en presskonferens på Mårbacka. Priset är på 100 000 kronor och delas ut den 15 augusti. Lyssna här på vad Lars Gustafsson hade att säga om priset!

Torgny Lindgren tilldalades 2009 års Piratenpris!
Juryns motivering löd:"För en berättarkonst där det höga och det låga, det breda och det smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra - allt i Piratens anda." Titta på den stolte pristagaren här!

PS. Mera Kandre ur våra gömmor

Precis när jag publicerat det förra inlägget och googlat runt efter en bild att illustrera det hela med, ramlade jag över en bild på Lyrikvännen med en rubrik som sade "hittills opublicerade dikter av Mare Kandre". Så vad gör bibliotekarien? Jo hon går in till arkivgömman bakom disken och fyndar fram nr. 4/2007 av denna tidskrift och ställer bredvid de tidigare omtalade Kandreböckerna. Efter att hon själv läst sina första Kandrerader, förstås.

Ett smakprov:

Ah,
En väldig bok överskuggar oss alla och jag älskar den,
ty den mullrar av barnasorl från ett väldigt hugg
som långsamt färdas genom rymden.

DS.

Även jag drar mitt Marestrå till Kandrestacken

Efter K-special om Mare Kandre härom veckan är alla hennes romaner utlånade på biblioteket. Men misströsta ej, hennes prosalyrik finns kvar (och står i detta nu på hedersplatsen bredvid informationsdisken).

Det har förstås både talats och bloggats flitigt om henne. Själv tillhör jag dem som inte kände till henne och som inte ens har sett programmet, men nu ska jag ta och göra det. Hon verkar spännande! Bland annat läste jag om henne i Botkyrka biblioteks blogg och fick då även tillfälle att lyssna på henne som sångerska i ett punkband. Bra låt, riktigt 80-tal. Det är alltid fint tycker jag. Så i väntan på hennes romaner kan vi lyssna och titta på henne på youtube och läsa hennes prosadikter.

Manipulera mera

Att ta saker i egna händer.
Att göra sin röst hörd.
Att helt sonika ändra på det som är fel.
Att inte be om lov.
Eller vänta på att de med makt ska fråga just dig.

Om detta handlar MFKs (Malmö Fria Kvinnouniversitet) besök på galleri Signal i Malmö under hela maj månad. Just nu kan du se två videoverk och ett diabildsverk i galleriet. Det handlar om en manipulation av den fysiska omgivningen och av olika samtalssituationer.

Det hålls även workshops för den som är nyfiken på att lära sig manipulera sin omvärld eller hitta på nya, mer lämpliga, innebörder åt slitna ord och begrepp.

För den som vill följa det hela hemifrån finns bloggen Korrektion där ett antal manipulatörer tagit på sig uppgiften att rätta det som rättas bör i mediefloden. Kanske manipuleras artikeln som upprörde över morgonkaffet. Om inte kan du ju alltid gå in och lämna din egen manipulerande kommentar.

Skönlitteratur i fokus

Oh, vilken härlig dag jag haft idag!
Under hela dagen har jag lyssnat till sex olika författare som berättat om sina författarskap och om sina böcker. Det var sex för mig nästan helt obekanta författare.
Jag hade bara läst en bok av en författare tidigare.
Det var också sex författare som var väldigt olika varandra. Författarskapen och personligheterna spretade åt olika håll, men alla tilltalade mig på något sätt. Det är också något alldeles speciellt med att höra en författare prata om sina böcker. Kanske hade jag inte läst eller upptäckt någon av dessa, om jag inte hört om dem idag. Nu fick jag lust att läsa alla.

Först ut var Sara Granér, ung serietecknare, aktuell med boken Det är bara lite aids. Saras serier utgår ofta från företeelser i samhället som hon irriteras över eller stör sig på. De exempel vi fick skrattade jag gott åt men insåg också snart hur allvarliga skämten egentligen var. Men jag ska verkligen läsa hennes bok och även hålla utkik efter hennes serierutor i DN.

Därefter berättade Johanna Rynell om sin roman Hitta hem, som innehåller två berättelser om två kvinnor. En berättelse om kvinnan Hild som lever i Sverige andra halvan av 1900-talet och som är författarens barndomsberättelse. Den andra kvinna Mala lever under reformationstiden. Båda lever under tider då stora omvälvningar äger rum i samhället. Förändringar som ingen av dem känner sig hemma med. Båda längtar till något annat och båda ger sig iväg på vandring för att finna det. Så tolkade i alla fall jag hennes berättelse om boken.

Behrang Miri, rappare, musikpeagog och livsaktivist från Malmö, fick därefter mig att förstå hur viktig rap och hiphop kan vara. Behrangs musik är boken om hans liv. Varje spår på skivan är ett kapitel i hans liv. Läs en intervju med honom här eller läs hans hemsida. Han skiva har vi inte på biblioteket, men den tänker jag föreslå till inköp.

Malte Persson berättade efter lunch hur han i sökandet på nätet efter olika kommunikationssystem stötte på information om den optiska telegrafen (som jag faktiskt hört talas om) och svensken Abraham Niclas Edelcrantz som konstruerade sådana i Sverige på 1700-talet. Poeten, uppfinnaren, operachefen, bibliotekarien, entreprenören, jordbrukaren, akademiledamoten och ämbetsmannen Abraham Niclas Edelcrantz (född Clewberg) fascinerade Malte Persson så mycket att han nu har skrivit en roman om honom som heter Edelcrantz förbindelser. Han beskriver själv boken så här på sin hemsida: Boken skildrar, på ett förhoppningsvis inte alltför vördsamt sätt, valda delar av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets svenska historia. Det handlar om vänskap och intriger, individer och relationer, mystik och vetenskap, krig och konst, och mycket annat.

Den ende författare jag tidigare hade läst var Johan Theorin och hans första bok Skumtimmen, som jag tyckte var väldigt bra. Idag berättade han om sin nya bok Nattfåk. Bägge böckerna tilldrar sig på Öland och miljön där är väldigt viktig för böckerna och för författaren som är uppväxt där. Han utgår ofta från någon av de historier och skröner han hört under sin uppväxt och bygger sedan upp sin deckarintrig runt den. Fyra böcker om Öland ska det bli. En för varje årstid.

Sist ut var Mian Lodalen och henns bok Dårens dotter. En bok som till ungefär 50% är självbiografisk och som handlar om Mians pappan och hennes uppväxt i ett frikyrkligt Jönköping. Mamman dog när Mian var liten och pappan var en stor slarver, som inte tog något som helst ansvar för Mian. Historien har funnits inom Mian i över 30 år och var en stor befrielse för henne att skriva.