Paris genom tiden genom radiovågorna

Jag älskar radio! Och med radio menar jag p1. Just nu längtar jag efter att få ladda ner den senaste klassikern i biblioteket om mellankrigstidens Paris. Frihet och modernism heter den, och samtal kring bland andra Gertrude Stein (geniet) utlovas. Jag tror jag tidigare skrivit om hur det känns som jag har varit med "då det hände" i Paris när jag läser Stein. Som om jag känner de stora konstnärerna och författarna och de (i mitt frankofila huvud) romantiska miljöerna omkring dem alla.

Det ska visst talas om Steins "Paris, Frankrike" som jag av en händelse köpte i Paris i förra veckan. Det är dessa trådar som väver ett nät genom ens liv. Jag älskar dem också!

Andra kändisar det ska frotteras med är till exempel Ernst Hemingway (som var ett Gertude Stein-fan) och James Joyce.

Så mot 30-dagarsarkivet eller poddradion och insup den Parisiska, svunna atmosfären. Detta kommer bli riktigt bra (eller var, för de som lyckades lyssna live då vågorna sändes genom luften).

A bientôt

Hälsar er tillgivne frankofila (för dagen) romantiker

Feberboken igen - ett radiotips

Det verkar som om jag är rätt i tiden. Det är alltid trevligt. I veckan diskade jag med radion på som vanligt, och då turen kom till Klassikern så visade det sig att veckans klassiker var Stina Aronssons Feberboken (om vilken jag gjort 2 inlägg på senare tid här på bloggen - 1, 2).

Lyssning som rekommenderas varmt alltså: Katarina Wikars om bitterbrev, samhällsmikrober och nervspetsliv.

Fortsatt läsorientering

Nu har jag läst ut den gamle gode Sebald! (Se tidigare inlägg om boken "Saturnus ringar"). Summa sumarum: Jag gillar det.

Jag har aldrig varit med om någon som skriver så långa meningar och stycken, det är besvärligt. Och associationerna är ohämmade, men knyts faktiskt samman väldigt snyggt till slut. Han skriver som han vill, Sebald, och inte för att behaga en läsare. Det är sympatiskt trots allt, tycker jag. Partiet om sillarna som jag irriterade mig så på första gången jag läste har jag läst om och det är roligt! Den här boken är verkligen sprängfylld av information, fakta, idéer och tankar.

Jag tror han var en romantiker, och, som det talades om i radioprogrammet som var upprinnelsen till denna min litterära kamp: en melankoliker. En melankolisk romantiker som förtvivlat ser på världen och all dess förfall och destruktivitet.

Den litterära tråden förgrenar sig också vidare och tillbaka in i mitt ganska nyfunna intresse för minne. I en passage återges bitar ur författaren Michael Hamburgers själbiografi, vilka särskilt fångade mitt intresse:

"How little there has remained in me of my native country (...) Ser jag idag tillbaka på Berlin, skriver Michael, så ser jag bara en blåsvart bakgrund och på den en grå fläck, en teckning på en griffeltavla, otydliga siffror och bokstäver, ett tyskt ß, Z, V tillsuddade med svampen och utstrukna. [Michel vandrar omkring i Berlin och kommer till huset där han växte upp innan hans familj flydde undan kriget. När han stiger in i porten skriver han] ...jag kommer ihåg att trappräcket av gjutjärn, gipsgirlanderna på väggarna, platsen där barnvagnen jämt hade stått och de till största delen oförändrade namnen [...] på plåtbrevlådorna förföll mig vara element i en rebus som jag bara behövdelösa rätt för att göra ogjort allt det oerhörda som hade skett sedan vi utvandrade. [...] Det behövdes bara ett ögonblick av maxiamal koncentration, att jag stavelse för stavelse satte ihop nyckelordet som fanns förborgat i gåtan, så skulle allting åter vara som det varit förr." (Saturnus ringar, s. 181-182).

Det är så spännande hur tid och händelser kan vara inkapslade i platser. Det går jag igång på.

Slutligen är det också roligt att fundera på Sebald i förhållande till upphovsrättsdiskussionerna. Minst hälften av boken är återgivande av andras tankar, idéer och berättelser. Som om tidigare texter i vitt skilda ämnen utgör pusselbitar vilka författaren bygger ihop sin egen roman av. Roman förresten, är det en roman? Sebald har visst själv sagt att det är omöjligt för honom att skriva en traditionell roman. Och vad är egentligen det?

Och ja, jag ska läsa Svindel, känslor också. Och jag ser fram emot det, tror jag. Fast först får det bli en liten paus.

Läsorientering

Jag fascineras av litteraturtrådarna som grenar ut sig genom mitt liv och min värld. De bildar en karta att staka ut tillvaron efter. Eller kanske mer korrekt, som stakar ut tillvaron. Birgitta skrev för ett tag sedan om detta med vad som egentligen utmärker en bra bok. Om böcker och romankaraktärer som dröjer sig kvar trots att en inte gillade dem vid läsningen. Jag erfar något liknande just nu. En tråd letade sig ut ur ett radioprogram om melankoli där en litteraturvetare nämnde W. G. Sebald och hans roman Saturnus ringar. Det fick mig att leta fram denna bok och låna hem den. Den var lockande både till omslag (Albert Bonniers Panacheserie som för övrigt alltid har väldigt läsinbjudande och snygga omslag, apropå mitt förra blogginlägg) och till innehåll vid en snabb titt. Han blandar text och bilder genomgående. Men när jag sedan började läsa kunde jag inte uppbåda något vidare intresse. Jag tyckte det var tråkigt och jag fick inget begrepp om vad han ville säga med texten. Men tråden fortsatte grena ut sig (ett intressant begrepp i det här sammanhanget är engelskans "serendipity" ) och jag hittade ännu ett radioprogram - Biblioteket 30/3-09 - som behandlade Sebald. Här pratade de om hans författarskap och just om hans sätt att spinna vidare på osökta teman och att blanda text och bild på ett inte alltid helt begripligt sätt. Jag försökte lite till med Saturnus ringar men la ifrån mig den igen - slutgiltigt tänkte jag. Men så häromdagen på biblioteket stod jag plötsligt med hans sista bok Svindel, känslor i handen, bläddrade lite (omslaget är ju så inbjudande!) och kände mig återigen lockad att läsa. Så nu finner jag mig tänkandes att jag nog ska läsa Saturnus ringar i alla fall, så att jag kan ge mig på den andra sedan.



Alltså, jag tycker inte om att läsa det fast jag kan ändå inte låta bli. Vad menas med detta? Till saken hör väl också att det som sades i det första radioprogrammet var att Sebald en gång omnämnts av Horace Engdal som någon som borde ha fått Nobelpriset. Jag har bara hört positivt om boken så kanske handlar det mest om att jag inte vill vara den dumma som inte förstår? Det finns väl hur som helst inget annat att göra än att fortsätta läsa - tvångsmässigt- och följa kartan som efter hand ritas upp. Det är skönt att ha något att hålla sig till.

Bokomslag

Igår stod Elsie Johanssons Sin ensamma kropp på återlämnatvagnen i Hjärup. Boken försågs med en "prisbelönt författare"-lapp och ställdes längst upp på tipshyllan. Det blev ju hon som tog hem Sveriges radios romanpris detta år. När jag stod med boken i handen dök något jag hörde Elsie säga, i programmet som presenterade vinnaren för radiolyssnarna, upp. Hon ogillade omslaget, sa hon. Senare i våras hade vi en gäst på skrivarlinjen som pratade just om omslag, och det gick upp för mig att inte alla författare har något med omslaget på sin bok att göra. Det verkar väldigt konstigt tycker jag. Tänk att som Elsie känna att omslaget (vilket ändå många av oss dömer boken efter, trots förmaningar om motsatsen) inte stämmer överens med det hon skrivit. Det hon lagt ner så mycket arbete på att få exakt rätt. Hon sa att hon trodde att den, tack vare omslaget, verkade rikta sig bara till kvinnor. Och det var inte vad hon ville. Sedan att det faktum att omslaget pryds av en läppstiftsmålande kvinna skulle få män att inte vilja läsa boken kan förstås diskuteras, liksom varför det är så i så fall. Men det ligger helt säkert mycket i det som våra föreställningar ser ut idag.

Jag har själv inte läst boken, men du som har det vad tycker du?

Håller du med Elsie om att omslaget är missvisande?

Och drar du dig som man (eller som kvinna för den delen) för att läsa den på grund av omslaget?

ps 1. Är det förresten inte Elsie själv på omslagsbilden?

ps 2. Om du lånar boken får du gärna skriva några rader i bokloggen som finns längst bak. Om dessa frågor eller om vad du tyckte eller om vad som helst.

bokprat i radio

I nästa vecka börjar Sveriges radios lyssnarpanel diskutera de romaner som är nominerade till 2008 års romanpris. Juryn består av sju läsande radiolyssnare och förutom att diskutera är det även de som utser vinnaren. Från måndag till torsdag kan du ta del av diskussionerna i p1 kl. 14.03 och vem vinnaren blir får vi veta på fredagen.

De nominerade är:

Erik Andersson: Den larmande hopens dal
Marjaneh Bakhtiari: Kan du säga Schibbolet?
Agneta Klingspor: Pressa läpparna här
Elsie Johansson: Sin ensamma kropp
Malte Persson: Edelcrantz förbindelser
Andrzej Tichý: Fält

På måndag börjar panelen med att prata om Kan du säga Schibbolet? och Den larmande hopens dal.

Så har du inte läst dem har du några dagar på dig att hinna.

Själv tänkte jag lyssna på tisdag då det är Edelkrantz förbindelser som avhandlas. Det är nämligen den enda jag har läst (vågar man säga det som bibliotekarie?) men den var också väldigt bra. Jag är inte den som brukar läsa historiska romaner men den här tyckte jag mycket om. Malte Perssons språkbehandling fångade mig liksom hans humor. Han har fått mycket god kritik för detta liksom för sitt sätt att experimentera med genren och blanda in samtid i det historiska. Och jag, jag kan bara hålla med. Vi får se vad lyssnarjuryn säger. Jag säger i alla fall: sätt igång och läs, och lyssna med mig på tisdag. Eller, lyssna ändå - du kan ju få några tips. Och läs ändå!

På spåret

Min tanke var att tipsa er om SR c som är en del av Sveriges Radio, fokuserad på mer nischade program som inte får plats i den vanliga radiokanalen. Det är ”radio för konst och idéer och fri sikt”, ”en radioscen där vi utforskar nya sätt att presentera och använda ljud och bild på webben” som de själva beskriver det på sin hemsida. Således gick jag en kväll in och valde ett spår på måfå för att testa. Jag fastnade för spåret (som är kategoriserat under tema ”spår”) ”spårfilosofi”, där tre filosofer för en diskussion kring spår som finns i språket. Fastnade så pass att jag nu måste dela med mig av några av deras och några av mina funderingar kring detta fenomen. Diskussionen utgår från en utställning om litteraturvetaren och filosofen Roland Barthes som menade att:

Språket är aldrig någon oskuld. Orden har ett sekundärt minne som på något mystiskt sätt lever kvar mitt bland nya betydelser.

Genom vårt användande av språk för kommunikation lägger vi hela tiden ut både avsiktliga och oavsiktliga spår då vi inte kan hålla all mening som kommer med orden vi väljer inom vår kontroll. De medvetet utlagda spåren kan sedan dessutom tolkas antingen som vi hade tänkt eller på ett helt oförutsett vis.

Så är det till exempel med texten och läsaren:

Vi följer alltid det utlagda spåret då vi läser eftersom läsande går ut på att försöka förstå det skrivna. Men läsandet är också en aktiv handling där vi befruktar texten (spåret) med våra egna avtryck. Vi följer alltså inte blint utan vi tolkar spåret. Och spåret finns inte förrän vi upptäcker det. Alltså kan man tänka sig att texten, eller det muntliga uttalandet, inte finns utan en läsare eller åhörare.

Theodor Kalifatides skriver i boken ”I ett nytt land utanför mitt fönster” om sina upplevelser av ett nytt språk i ett nytt land i en ny kultur.

”Jag var ännu inte anfrätt av ordens betydelser, jag skrev utan att veta vad jag menade; jag skrev därför att de nya orden helt enkelt var nya och jag kunde fylla dem med den innebörd jag önskade. Som författare har jag aldrig varit friare än i dessa första dikter då skrivandet inte var bundet vid futtigheter som mening, betydelse, avsikt. Men det är bara en gång i livet man kan skriva på det sättet.”

(Detta citat läste jag under förmiddagen i katalogen till en retrospektiv utställning av malmöbaserade konstnärenVassil Simittchievs verk. En utställning jag besökte dagen innan på en visit i Sundsvall. Allt detta, olika spår som med mig som uttolkare strålar samman till ett nystan med mig och mitt intresse för ord och språk som mittpunkt. Inom och utifrån vilket jag likt en spårhund nosar mig till nya spår att följa. Jag lägger avtryck att utforska på hög. Garnstumpar flyr iväg åt olika håll och ligger förhoppningsvis kvar ett tag i väntan på att bli uppföljda. Detta en parentes.) Kalifatides tankar kring friheten i ett nytt språk spårar jag till mina upplevelser av att vara en isolerad ö i sitt hemspråk, omgiven av ett hav av främmande ord, när jag umgicks med min anteckningsbok på en annan kontinent. Men de är motstridiga Barthes konstaterande att språkets oskuld är omöjlig eftersom det alltid, genom sitt ursprung, är fyllt av tidigare mening. Avlagringar – sediment av mening. En ordens betydelse som programmets filosofer menar kan nötas bort mer och mer med tiden, men aldrig helt försvinner. Det tål att tänkas mer kring.

Så språket sätter spår i oss samtidigt som vi sätter spår i språket. ”Språket tänker i oss” säger en av filosoferna och jämför med datorers tangentbord, där bokstäverna är placerade på det sätt som gör skrivandet mest effektivt. På samma sätt som bokstävernas placering styr fingrarnas framfart över tangentbordet påverkar språkets möjligheter vårt sätt att tänka. Detta ger den intressanta tankegången (åtminstone på svenska) att jag kanske tänker annorlunda beroende på vilket språk mina tankar ges uttryck i. Jag måste lära mig fler språk så att mina tankar kan korsa fler spår! Så att de liksom tågen kan växla mellan de utlagda spår som leder till framtida resor och likt elektriciteten kan hoppa mellan spåren och korsbefrukta dem.

Som du säkert förstår rekommenderar jag varmt ett besök. Om du vill kan du förutom att filosofera låta dig hypnotiseras i 10 minuter. Känner du mer för att påverka din situation medvetet kan du vara medkompositör till 5 kompositörers musikaliska ”vikgubbe”. Och det finns en massa ljudkonst, temaprogram och experiment att botanisera i.

Martin Crimp i p1

Här kommer även ett lyssnartips inför julen. I p1:s 30-dagarsarkiv går det till och med den 29/12 att höra Radioteaterns uppsättning av Martin Crimps pjäs "Allt blir bättre". Något jag varmt rekommenderar!

Martin Crimp är en brittisk dramatiker med ett arv efter nobelpristagaren Harold Pinter. Det har sagts om Crimp att han är upptagen av form och av språk, och att hans pjäser är musikaliska och rytmiska. I "Allt blir bättre" har karaktärerna avpersonifierats till endast siffrorna 1, 2, 3 och 4. Åtminstone i det utdrag jag har läst, och vad jag förstår är detta genomgående i Crimps dramatik. Något som bidrar till att luckra upp de traditionella rollerna och historieberättandet. Det är heller ingen vanlig dialog utan snarare en samling flytande tanketrådar som utvecklas mellan ett antal personer. Eller tänks de bara? Eller är det egentligen bara en person?

Tematiken i pjäsen är samtida samhällskritisk och behandlar bland annat det våld vi matas med via media, med tydliga paralleller till de skolmassakrer vi på senare år har bevittnat. Varvat med detta talas det även om relationer, barn och det perfektionssökande förortslivet.

Gå in på p1:s hemsida, klicka på "lyssna igen" och välj sedan Radioteatern i programlistan så kan du lyssna och upptäcka min nuvarande favoritdramatiker mellan julborden!