Har nästan läst klart Josefine Sundströms debutroman Vinteräpplen. Henne känner säkert de flesta främst igen som programledare på TV, ofta för barn- och ungdomsprogram eller nöjesproduktioner. Hade faktiskt inte väntat mig att hon skulle skriva så gripande och med ett sådant allvar. Men med ett språk som flyter och träffande beskrivningar, skildrar hon tre kvinnors tuffa livsöden i det österbottniska Finland.
Mari växer upp på en ö i ett kärlekslöst hem, med en mor som styr henne med järnhand. Hon får så småningom dottern Tova som växer upp i en tid kantad av Elvis Presley, upptuperade frisyrer och dansbanor. Mamma Mari berättar inte vem hennes far är. Det har hon inte avslöjat för någon annan heller. I boken löper även en parallell handling där Tova som vuxen flyr med sina barn från sin försupne och misshandlande man.
Trots att handlingen bitvis är mycket tragisk finns det också ljusglimtar, och Sundström skildrar flera episoder med glimten i ögat. Framför allt uttrycker hennes skildring ett ”jävlar anamma” och viljan att bryta djupt rotade mönster. Boken kan varmt rekommenderas!
Mari växer upp på en ö i ett kärlekslöst hem, med en mor som styr henne med järnhand. Hon får så småningom dottern Tova som växer upp i en tid kantad av Elvis Presley, upptuperade frisyrer och dansbanor. Mamma Mari berättar inte vem hennes far är. Det har hon inte avslöjat för någon annan heller. I boken löper även en parallell handling där Tova som vuxen flyr med sina barn från sin försupne och misshandlande man.
Trots att handlingen bitvis är mycket tragisk finns det också ljusglimtar, och Sundström skildrar flera episoder med glimten i ögat. Framför allt uttrycker hennes skildring ett ”jävlar anamma” och viljan att bryta djupt rotade mönster. Boken kan varmt rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar