Jag har börjat läsa serier, tror jag. Det har aldrig funnits riktigt i min värld som något alternativ i litteraturvalet. Inte av någon speciell anledning, det har bara inte funnits. Men de senaste årens uppsving för genren, inte minst i Malmö med serieskolan i kvarnby, har fångat in även mig.
Så plötsligt en dag hamnade jag framför seriehyllan och kände ett starkt sug efter att läsa Marjane Satrapis självbiografiska serie Persepolis. Nu är det dags, tänkte jag, och gick hem och sträckläste alla fyra delarna . Att läsa Persepolis är i allra högsta grad att dras in i en annan värld. Det börjar när Marjane är tio år gammal, år 1980, precis efter den islamiska revolutionen som för henne innebär slöjtvång i skolan. Det fortsätter genom en ständigt pågående motståndskamp med ett överhängande hot om arrestering och tortyr som både skrämmer och fascinerar barnet, ett krig och Marjanes ensamma flykt undan detta - till Österrike, med alla kulturkrockar det innebär både vid ankomst och hemkomst. Det handlar både om en flickas uppväxt till en självständig kvinna och om ett helt folks och ett lands kamp för åsikts- och yttrandefrihet. Och förstås, om Marjanes position mitt i dessa båda kaotiska kamper. Det blir en ständigt spännande och komplex historia som tar form i serierutorna. Det är både politiskt skarpt, väldigt roligt och samtidigt underhållande bildning. Jag insåg hur lite jag kunde om Irans historia, och om Iran idag. Jag tror jag får läsa om den.
Så dagens tips: Läs Persepolis, skratta och förfasas om vartannat- och samtidigt!
Högaktuellt också, i tider av somliga politikers motstånd mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar