Sorry of my english

Jag läste nyligen Xiaolu Guos bok "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande" (A concise Chinese-English dictionary for lovers). Om att lära sig ett nytt språk, om att vara i en främmande kultur, om att bli förälskad i en man i denna främmande kultur med detta främmande språk som enda medel att kommunicera på. Jag blev uppmärksammad på boken genom två recenssioner av den, den ena negativ på grund av Guos dåliga språk och den andra positiv av precis samma anledning. Intressant tänkte jag, och lånade hem den. Jag sluter mig till den senare recensentens åsikt; det är ett dåligt språk och det är just det som utgör bokens lyckade koncept. Vi följer en ung kinesiska när hon reser till London för att läsa engelska. Redan på flygplanet dit börjar hennes berättelse i form av en dagbok som på oroginalspråk förs på följande stappliga engelska;


"Now. Beijing time 12 clock midnight. London time 5 clock afternoon. But I at neither time zone. I on airplane. Sitting on 25,000 km above to earth and trying remember all English I learning in school. I not met you yet. You in future.[...] I no speaking English. I fearing future."

Varje kapitel bygger på ett ord som huvudkaraktären "Z" (hennes kinesiska namn är så konstigt i väst att hon inte ens försöker få folk att förstå det) lärt sig. Tidigt i historien träffar hon en man som hon inleder ett förhållande med och mellan dem utspelas ständiga kulturkrockar. Z reflekterar mycket över den vikt som den västerländska kulturen lägger vid begreppet "privat" och testar gränserna för det och för den frigjordhet hon upplever kring sexualitet.

Efter hand blir engelskan mer och mer fullständig och korrekt och på så vis får läsaren verkligen ta del av "Z"´s kamp med språket. Jag tycker det är en genial idé att skriva dagbok på det språk man försöker lära sig och önskar smått att jag gjorde det när jag kämpade med spanska i Sydamerika för några månader sedan.

Roligt är också att vid en feministisk temahelg kring den samtida konstvärlden (Privilege walk symposium, arrangerat av föreningen JA!) som arrangerades på Lilith performance studio i Malmö hölls en föreläsning kring nutida kvinnliga konstnärer som intog världen som sin studio. Virginia Woolfs välkända tankar om att förutsättningen för skapande verksamhet är ett eget rum har idag utvecklats till att vara en tillgång till det globala rummet. Xiaolu Guos bok rör sig kring just det fenomenet. Alltså en bok talande för sin tid, skriven på ett nyskapande sätt och samtidigt lättläst och underhållande. Jag kan även slå ett slag för att läsa den på originalspråket även om man inte är så van vid det, det är som sagt en väldigt enkel engelska.